Vill ni fiska i Gaula? Gå in på GAULA.COM
Jag har under en längre tid ägnat en del tankar åt hur ett fiskevatten, en å, en älv, en pool låter. Inte bara vattnets vilda forsande framfart, nej snarare översatt till musik. För musik är en väldigt naturlig del av laxfisket. Kanske för att båda sakerna så oerhört stark greppar tag i något djupt inom mig och berör med känslor som ibland förvånar. Alla sinnen påverkas, ett lugn, en må-bra-känsla, en värme sprider sig. Precis så här ska det vara. Precis så här är det tänkt. Alltihop. Om det är bra musik förstås. Och om laxfisket fungerar, ni vet som det ibland gör. När det bara flyter på och känns oerhört enkelt.
Musiken är som jag skrivit om tidigare extremt viktig för att jag ska komma i rätt stämning inför ett fiske. Och på väg till aktuellt vatten är det nästan alltid någon jazzplatta som är på i bilen. Och det är i dessa sammanhang jag börjat fundera allt mer på frågan; hur låter ett laxvatten.
Musiken är som jag skrivit om tidigare extremt viktig för att jag ska komma i rätt stämning inför ett fiske. Och på väg till aktuellt vatten är det nästan alltid någon jazzplatta som är på i bilen. Och det är i dessa sammanhang jag börjat fundera allt mer på frågan; hur låter ett laxvatten.
Så döm om min förvåning när jag bläddrar i Pelle Klippinges fina bok ”Avancerat laxfiske” och hittar ett helt kapitel om precis detta ämne. Trodde jag var ensam om dessa tankar. Pelle menar att Pink Floyds The great gig in the sky ljudsätter Gaula. Han skriver ”Allt passar så perfekt in med älvens framfart. Stora och stilla pooler som plötsligt växlar tempo i en sving för att högsta fart kasta sig utför bullrande storsteniga forsar”.
Själv har jag ägnat några mil åt att komma på hur mitt ”hemmavatten” låter, det vill säga Mörrumsån. Och det var enklare än jag trott, eller rättare sagt svaret fanns framför mig hela tiden även om jag var tvungen att ta en liten omväg i tanken för att finna det.
Esbjörn Svenssons Trio, var ett jazzband som jag gärna tjatar om. Första gången jag såg dem live var på Linköpings Jazzfestival 2004 om jag inte minns fel. De öppnade med det mäktigaste jazznumret jag någonsin upplevt; Elevation of love från plattan Seven days of falling. Långt från den traditionella jazzen, en pianist, en basist och en batterist som lekte fram toner som det svängde om så till den milda grad att jag minns det som att allt stannade av. Kan det låta så här? Harmonin var total genom den nästintill disharmonisk tolkning av jazz.
Jag blev starkt påverkad av upplevelsen. Nu var det förstås inte tal om det var total lycka, som när jag träffade min kärlek, fick barn etc. Nej, det var mer en känsla av att precis detta är grejen. Om detta är en theme song, då får det gärna vara min theme song. Och det är exakt så jag känner med mitt laxfiske. Det är inte den stora kärleken, men det är något som kommit att påverka och beröra mig djupt. Det får mig att må bra och skapar ibland, till och med ofta, en känsla av fullkomlighet. Alla sinnen är med. Jag och naturen i total samklang.
Elevation of love med Esbjörn Svenssons Trio. Precis så låter Mörrumsån. I högvatten kanske ska tilläggas. Till en början lite trevande, en skogs-å med en stark vilja. Sedan allt mer levande, fartylld, aldrig enformig utan hela tiden full av överraskningar. Och när den funnit sin takt bryts den av, en sten ställer till det, skapar ett hopp, en virvel. Strömmen saktar in, bygger upp energi och tar plats i en nacke, för att sedan rasa ut. Okontrollerbar och stark. På mitten, ungefär, stöter vi på Kunsgforsen och sedan efter våldsamma och lugna passager omvartannat, glider vi så småningom sakta ut i havet via pool 16. Och då, ja då är man slut och lycklig!
Detta är en av många funderingar Markus skriver om i sin mycket välskrivna och intressanta blogg: Laxlängtan