07.00 drog jag och min fiskebroder Johan iväg för årets första försök i den lilla ån med de stora fiskarna.

Helsingborg och Råån var vårt mål och enligt deras mycket aktiva uppdaterande också en riktigt god chans för spöböj :-). Ett snabbt stopp på shellmacken och inköp av fiskekort (130:-), och vi var med i spelet. Vi parkerade längst ner vid  hamnen och riggade prylarna. 2 spön var,  blev det mycket ovanliga valet för att vara oss. Ett med flytlina och ett med intermediatelina. Ett bra val skulle det visa sig…

En snabb kaffe, men sen kunde vi inte hålla oss. Snabbt ner till den nedre delen. Vi började med int. linorna, det var ju fullt solsken. Ullsockarna fick simma helt oantastade trots vakande fisk och precisions kast. Jag tyckte att linan draggade lite så jag bytte till flyt istället. Pang!!! två kast och första fisken var krokad.En liten utlekt hona fick smaka på stålet. Två kast till och nästa satt på kroken, nu hade jag hittat medicinen trodde jag… Men icke sa nicke. Vi fiskade i säkert 2 timmar till utan resultat. En snabb lunch med korvmackor och gulash i solen och sedan på det igen. Jag hade flyt och lyckades kroka en fin hona på ca 70 cm på en av mina favoritplatser. Jag brände ett par till och hade även nån försiktig dragning. På väg hem från de övre sträckorna i ett fantastiskt kvällsljus såg jag en kanonöring gå upp och head n´taila. Snabbt smög Johan ner i läge, ett, två och tre, kanske fyra kast…  inget. Nästa kast ser jag från min plats inne bland träden där jag står och smyger att flugan hamnar rätt. Nu vandrar den lilla kaninzonkern så fint i strömmen, jag tittar spänt på fluglinans vinkel mot vattnet. Det måste vara nära nu,,, linan sträcker plötsligt. Johan krokar..jaaaa,,,, neeeeej #?)((””!/&??&%¤¤¤!½3.
Skriker Johan ut i den tomhet som bara vi fiskare förstår och upplever efter en tappad fisk. Vi fortsätter långt in i mörkret. Flera fiskar visar sig och så även fiskare, men inget händer mer denna fantastiskt sköna kväll med försmak av våren.

Vi lunkar tillsammans tillbaka mot bilen, den lilla svarta pärlan rinner lugnt bredvid oss och visar då och då en av sina invånare, under ett träd i en knivskarp böj går en av åns giganter upp och lämnar svall efter sig som fortplantas långt nedströms som en liten påminnelse om hur stor den faktiskt kunde varit.. Vi njuter av tystheten och Johan muttrar lite,,, vi svär några väl valda ramsor tillsammans och lovar att nästa gång ska dom minnsan få smaka på stålet ordentligt.
Besök gärna Råån, hon är liten och svår men är man lite försiktig i sin framfart längs ån och smyger när man närmar sig kanterna, så kan belöningen bli väldigt stor.

Snart spöböj igen….Jonas